Vet aldrig hur jag ska börja ett inlägg så jag börjar bara. Är nu i v22 (21+1) och det känns som magen har växt riktigt mycket. Nu tycker jag man ser att jag är gravid, eller andra säger det i alla fall så jag måste ju lite på dom.
I Fredags var jag hos barnmorskan, sist jag var där var 3 Februari så det såg jag fram emot. Sist jag var där så var jag inte lika "glad" om man säger så. Den här gången fick vi höra hjärtljudet för första gången, riktigt overkligt. Allt lät jättebra och magen såg bra ut. Det som var dåligt är att jag börjat få riktigt ont i höfterna och sammandragningar. Det är normalt att ha sammandragningar tydligen, men inte varje dag och att det gör så ont att man vill grina. Det tyder på tugnt arbete och stress vilket inte är bra för barnet. Så jag måste försöka ta det ännu lugnare på jobbet än vad jag redan gör ( tycker jag ), men det är inte så lätt alla gånger. Fortsätter jag ha ont så ville hon sjukskriva mig för att se om det blev bättre.
Idag har jag varit ledig och inte haft så ont, visst har jag känt av något men det är inte en kniv-liknande smärta. När hon kände på magen och jag berättade hur det gjorde ont så fick hon en konstig blick och ville undersöka ifall jag hade börjat öppna mig (blä). Blev rädd men som tur var så såg även det bra ut. Ska även få ett sånt bälte som håller ihop höfterna för att se om det blir bättre. Jobbar jag en hel dag så är jag helt död när jag kommer hem, kan knappt sova för jag har så ont, vilken fest!.....
Idag har jag varit ledig och inte haft så ont, visst har jag känt av något men det är inte en kniv-liknande smärta. När hon kände på magen och jag berättade hur det gjorde ont så fick hon en konstig blick och ville undersöka ifall jag hade börjat öppna mig (blä). Blev rädd men som tur var så såg även det bra ut. Ska även få ett sånt bälte som håller ihop höfterna för att se om det blir bättre. Jobbar jag en hel dag så är jag helt död när jag kommer hem, kan knappt sova för jag har så ont, vilken fest!.....
Men nu lite roligare saker. Jag har känt rörelser lääänge, rätt tidigt faktiskt, de senaste veckorna har jag kunnat känna att det faktiskt kan vara lite sparkar. Nu känner man verkligen att han sparkar MEN igår(!) så kunde jag känna det på utsidan OCH jag såg till och med att det sparkade, väldigt lite men man såg! Jon kunde inte se, han missade hela tiden men det är nog inte långt kvar innan han får se och känna det också. Jag tycker det är äckligt som fan! Hoppar till varje gång, blir typ rädd. Känns lite som en alien. Förhoppningsvis vänjer man sig efter ett tag och kanske till och med börjar gilla det... eller?
Sen har jag börjat tänka lite mer på förlossningen... Jag är livrädd. Känns ändå mer okej än i början men alltså.. jag tror att jag kommer få en rövskåra som börjar vid naveln och slutar i svanken, på riktigt. Tänk om jag får en 5kg's unge? Jag vet att "det är naturligt" och "det kommer gå så bra" "det går så fort, är bara en liten stund".. Eller hur.. Varför kan inte männen föda barn?
Äh, jag får helt enkelt bara hoppas på det bästa.
Nu ska jag göra lite bokföring i företaget så det inte blir för mycket sen, bara 3 veckor kvar av säsongen. Herregud vad fort det har gått. Längtar så mycket till sommaren, längtar efter värme och asfalt. Snart är den här!
Blev ett litet kortare inlägg, snabbare men det får duga!
Tack alla som läser detta och stöttar mig, blir alldeles rörd av alla kommentarer! <3
Blev ett litet kortare inlägg, snabbare men det får duga!
Tack alla som läser detta och stöttar mig, blir alldeles rörd av alla kommentarer! <3
Puss och Kram!