Måndag 14 April

publicerat i Gravid;
Vet aldrig hur jag ska börja ett inlägg så jag börjar bara. Är nu i v22 (21+1) och det känns som magen har växt riktigt mycket. Nu tycker jag man ser att jag är gravid, eller andra säger det i alla fall så jag måste ju lite på dom.
I Fredags var jag hos barnmorskan, sist jag var där var 3 Februari så det såg jag fram emot. Sist jag var där så var jag inte lika "glad" om man säger så. Den här gången fick vi höra hjärtljudet för första gången, riktigt overkligt. Allt lät jättebra och magen såg bra ut. Det som var dåligt är att jag börjat få riktigt ont i höfterna och sammandragningar. Det är normalt att ha sammandragningar tydligen, men inte varje dag och att det gör så ont att man vill grina. Det tyder på tugnt arbete och stress vilket inte är bra för barnet. Så jag måste försöka ta det ännu lugnare på jobbet än vad jag redan gör ( tycker jag ), men det är inte så lätt alla gånger. Fortsätter jag ha ont så ville hon sjukskriva mig för att se om det blev bättre. 
Idag har jag varit ledig och inte haft så ont, visst har jag känt av något men det är inte en kniv-liknande smärta. När hon kände på magen och jag berättade hur det gjorde ont så fick hon en konstig blick och ville undersöka ifall jag hade börjat öppna mig (blä). Blev rädd men som tur var så såg även det bra ut. Ska även få ett sånt bälte som håller ihop höfterna för att se om det blir bättre. Jobbar jag en hel dag så är jag helt död när jag kommer hem, kan knappt sova för jag har så ont, vilken fest!.....
 
Men nu lite roligare saker. Jag har känt rörelser lääänge, rätt tidigt faktiskt, de senaste veckorna har jag kunnat känna att det faktiskt kan vara lite sparkar. Nu känner man verkligen att han sparkar MEN igår(!) så kunde jag känna det på utsidan OCH jag såg till och med att det sparkade, väldigt lite men man såg! Jon kunde inte se, han missade hela tiden men det är nog inte långt kvar innan han får se och känna det också. Jag tycker det är äckligt som fan! Hoppar till varje gång, blir typ rädd. Känns lite som en alien. Förhoppningsvis vänjer man sig efter ett tag och kanske till och med börjar gilla det... eller? 
 
Sen har jag börjat tänka lite mer på förlossningen... Jag är livrädd. Känns ändå mer okej än i början men alltså.. jag tror att jag kommer få en rövskåra som börjar vid naveln och slutar i svanken, på riktigt. Tänk om jag får en 5kg's unge? Jag vet att "det är naturligt" och "det kommer gå så bra" "det går så fort, är bara en liten stund".. Eller hur.. Varför kan inte männen föda barn? 
Äh, jag får helt enkelt bara hoppas på det bästa. 
 
Nu ska jag göra lite bokföring i företaget så det inte blir för mycket sen, bara 3 veckor kvar av säsongen. Herregud vad fort det har gått. Längtar så mycket till sommaren, längtar efter värme och asfalt. Snart är den här!
Blev ett litet kortare inlägg, snabbare men det får duga!
Tack alla som läser detta och stöttar mig, blir alldeles rörd av alla kommentarer! <3

Puss och Kram!

Mamma Madelene.

publicerat i Gravid;
Ja, då var nyheten ute. Kändes som att det var dags när man passerat  "halvtid" och när det dessutom börjat synas. Jag jobbar i en butik där man då, såklart, ska sitta i kassan. Man märker snabbt att man inte är lika smidig och det känns som allt krymper in på mig, vilket kunderna också märker. Så många frågande blickar tycker jag att jag fått, både på jobbet men inte minst på fritiden. Ni vet den frågande blicken men man vågar ändå inte fråga.

Jag vill säga ett STORT TACK till er alla, blev tårögd av alla grattisar jag fick! <3
 
Jag kommer att vara så ärlig jag bara kan och jag skriver den här bloggen som en liten dagbok för mig att titta tillbaka på sen. Kommer att skriva hur jag känner och hur jag upplever min graviditet. Det är mycket känslor och mycket nya saker som jag fått höra ska vara "bra" och även "dåligt" men som visat sig vara helt tvärtom. Jag förstår att alla graviditeter inte är lika och alla går inte igenom samma sak! Så bara för att jag "sågar" eller "hyllar" nått som ni inte håller med om, så kom ihåg att det är känslor jag beskriver, inte fakta, puss!
Men ni får gärna fråga saker eller komma med tips! 
 
Allt kom som en Hiroshima-bomb runt jul. Mitt nyårslöfte skulle handla om träning och hälsa, jag skulle bli fit hade jag tänkt.. oj så fel man kunde ha. Just nu känns det som att det handlar om att INTE bli fetast i världen, en sån där "rolig" utmaning om jag säger så. Än så länge tycker jag att jag har lyckats, men som sagt, det är halva tiden kvar!
Hur som helst, som jag skrev innan så hände allt så hastigt runt jul. Jag hade besök från Stockholm, min bästa vän hade kommit hem från jobb uppe i Alta så vi skulle ut på julbord. Var mysigt och vi passade på att ha Madde-Matilda tid eftersom hon skulle åka iväg till Nya Zeeland i en månad. Vi åkte på julbordet, sen hem och umgicks. Jag hade känt mig konstig i flera veckor innan, kunde inte sova. Som en orolig känsla i kroppen. Jag skojade med Jon och sa att "ja, jag kanske är gravid....." 27.e December tog jag ett test, visade ett streck med kaaanske ett till? Nä, både jag och Matilda tyckte det var negativt men jag kände mig inte alls säker. Var jag inte gravid så hade jag cancer i magen, 100% säker. Så jag gick tillbaka 30 min senare och tittade och då var det där.. positivt. Googlade och läste att man inte ska läsa ett test efter 30 min så jag tog ett till, dagen efter. Då var det kört. 
Hela mitt liv rasade ihop, jag grät så jag inte kunde andas. Jon var hemma i Dalarna, mina kära vänner från Stockholm var och hälsade på med sin 6 månaders bäbis och Matilda skulle åka till Nya Zeeland typ dagen efter. Jag kände mig ensammast i världen, visste inte vad jag skulle göra! Jag ville ju bli astronaut.. rida på drakar eller ja, inte fan vet jag, gå till Thailand. 
Inte nog med att jag kände mig ensam, oförstådd och rädd. Så började illamåendet smyga på. Så jag låg, hela Januari i min ensamhet och mådde fruktansvärt dåligt. Fick inte behålla maten, kunde inte hålla mig vaken och var bara allmänt svag. "Njut av den här tiden"- inmyass. Jag fattade inte vad som hände alltså! Jag satt där på golvet på toan och skrek: "ALDRIG IGEN, HUR KAN MAN GÖRA DETTA FRIVILLIGT, osv..." Mitt nya mål i livet var att avråda alla kvinnor att bli gravid. Jon stod helt hjälplös och tittade på. Nu i efterhand kan jag skratta åt det men då var det fan liv och död.
När Januari passerat började det ljusna lite, jag fick tabletter mot illamåendet som faktiskt hjälpte, dock blev jag tröttare än normalt men det var väl ok, så länge jag slapp köra buss med toan. Matilda kom hem och jag fick veta att jag inte var den enda som skulle ha barn i sommar. Vi var 9 stycken, bara i Tärnafjällen. Sen en till gammal goding som då inte bor här, men inte heller långt ifrån, vilket gjorde att en liten sten från min själ ramlade av. Jag hade någon att prata med, någon att gnälla och skratta med som gick igenom samma sak.
Känns även roligt att få knyta nya kontakter och kanske vänner i framtiden!
 
Slutade med medicinen efter ca 5-6 veckor och mådde inte dåligt, hurra! Tröttheten satt dock kvar så det var ju en väldigt konstig upplevelse att vara trött och somna typ 22:00 och sedan vakna pigg (???) vid 7. Har inte hänt sen jag var 12 kanske, om ens då. 

Vid den här tiden så kändes det fortfarande overkligt, jag såg att magen svällde lite men den hade stannat av. Jag kände mig lika stor i Mars som i Januari, jag var stensäker att det var tvilingar. Ett tag hoppades jag på det så jag slapp göra om en graviditet igen. Känns fortfarande inte så lockande. 

Så vi väntade spänt på ultraljudet 25 mars, var jätteorolig över att de inte skulle säga vad det var för kön. Skulle jag inte få veta det så skulle det bli Breakdown 2. Sen så var jag 80% säker på att det skulle vara nått fel, under hela den veckan hade jag sett människor med Downs eller något annat handikapp så jag såg det som ett tecken.. Jag menar, hur ofta ser jag 4 st med Downs på en och samma dag.. i Umfors?? Nä, aldrig. Så det kunde ha blivit Breakdown 3 direkt efter. Meeeen, hur som helst... tillbaka till könet, som tur var så hade vi en jättesnäll Barnmorska som såg direkt snasen och frågade om vi ville veta. Eller ja, jag sa typ direkt jag kom in att jag tror det är en pojke, jag har drömt och kallas "den" för han, är det inte en HAN och vi inte får vet så kommer det kännas konstigt. Innan vi åkte till Lycksele på ultraljud så hade jag legat i en vecka och googlat "Ultraljud pojke/flicka" och stirrat på massa bilder för att kanske kunna se själv ifall hon skulle bestämma sig för att vägra. Så innan hon frågade om vi ville veta så tyckte jag att jag såg riskornet. Vågade såklart inte säga att jag ser den, då jag inte va säker men då frågade hon som sagt rätt snabbt om vi ville veta och bekräftade att mina drömmar var rätt. Jon böjade tåras ihop och jag skrattade. DET VAR SÅ OVERKLIGT!! Där var ett barn, VÅRAT barn. Han rörde sig men jag kände det inte så det stämde inte riktigt. Han drog sig i snasen och tänkte direkt att det är pappas pojke, haha. Skämtosido. Allt såg bra och normalt ut och jag tyckte inte jag såg en "förtjockad nacke" eller "nasalt näsben" som jag också hade studerat med hjälp av min bff Google, vilket tydde på en unge med Downs. Men ja, jag är ingen Barnmorska och det är svårt att se på vanligt Ultraljud men hon sa att det såg bra ut, hon kunde såklart inte garantera nått men hon bedömde det med ett grönt ljus. Check!
 
Här ser man han, ser ut som en gubbe och den vita fläcken vid näsan gör att det ser ut som en potatisnäsa, haha. Sen ser man en hand, navelsträngen och SNASEN!
23 Augusti är han beräknad till.
 
Åkte hem direkt, Jon ringde sin famil och vänner och satt bredvid mig och bölade, han klarade av att säga att allt gick bra, men direkt könsfrågan kom fram så hörde man inte ens vad han sa. Jag satt bredvid och höll på att köra av vägen av skratt. Var rätt gulligt men jag kände inget i närheten som han verkade göra. Jon somnade efter en timme av tårar och jag satt där och stirrade på vägen och tänkte för mig själv... "pojke... gravid... POJKE?.. jag ska bli mamma.." Allt kändes så overkligt, fortfarande fast den här gången var det inte av sorg, inte av lycka heller. Det kändes okej... overkligt men okej. Det tog mig i alla fall en vecka att smälta vad jag just sett. Jag hade ju redan känt rörelser i några veckor men det var mest obehagligt (vilket jag tycker fortfarande), och såklart återigen, overkligt. Det är nu, 2 veckor efter som jag kan fatta vad som händer. Därför tyckte jag också att det var dagt att berätta för er alla. Jag känner mig fine med att folk skulle säga "grattis" till mig, för 2 månader sen hade jag nog gett dom en höger. 
 
 
Jag ska försöka uppdatera så ofta jag kan, jag har rätt mycket i mitt liv just nu med jobb men det börjar trappas ner och jag längtar till sommaren. Har så mycket att göra och mycket att dela med mig av.
Mycket som man ska fixa, det enda jag har köpt är en fleece-overall och ett sånt kläd-kit, alltså en mössa, en tröja, en body och nå strumpbyxor. Jag har ett helt rum att fixa, måla och inreda. Jag vet inte vart man ska börja. Vad ska jag köpa för barnvagn, säng? Vad behöver man. En helt ny värld ger jag mig in på. 
När jag var i Umeå för ca 3 veckor sen och köpte fleece-overallen, jag gick där på barnavdelningen och tittade på kläder. Shit alltså, det var nog längesen jag kände mig så obekväm. Jag hörde inte hemma där, haha. Men sen också så vet jag inget om storlekar eller vad som är bra. Jag håvar gärna in tips! 
 
 
Tänkte avsluta med en bild på magen från förra veckan. v20 (19+1).
 
Puss och Kram , Madelene